I början av 1900-talet behövde flottan nya fartyg. För att vara exakt så ansåg man att det behövdes stora, slagkraftig pansarskepp som kunde möte fienden till havs med tillräckligt grova artilleripjäser på riktigt sjödugliga fartyg. Det fattades bara en sak: Pengar.
Eller pengar kanske det fanns, men den nytillträdda regeringen i Sverige som leddes av en herre vid namn Staff var ovillig att skjuta till de medel som flottan behövde för att kunna beställa ett eller flera nya pansarskepp.Det fanns emellertid krafter i samhället som inte tänkte acceptera nej som ett svar.
Under Fredrik von Essens ordförandeskap bildades 1912 Svenska pansarbåtsföreningen med syfte att samla in pengar till ett pansarskepp som sedan skulle överlämnas till regeringen. Om de lyckades? Jotack, på fyra månader samlade föreningen in inte mindre än 15 000 000 kronor som efter Gustav V;s gillande överlämnades till regeringen.
Pengarna räckte till ett pansarskepp som fick namnet Sverige och dessutom till några minsvepare. Som ett minne av händelsen tillverkades den målning som syns på bilden här över. Speciellt bra är den lilla uppmaningen längst ner: "Gåvan manar och förpliktigar". Kanske något att ha på julklappsrimmen i år?
Det var en gång en t-shirt, en helt vanlig blå t-shirt, som säkert inte trodde sig vara ämnad för några som helst stordåd annat än att få skyla och värma någon under ett helt normalt t-shirt liv som kanske varar i två till tre år. Men något skulle hända som ställde t-shirtens existens helt på ände.
Samtidigt som t-shirten kom till gjorde nämligen ett gäng värnpliktiga lumpen på torpedbåten Västervik. Året var 1979 och Västervik var en torpedbåt i Norrköpingsklassen som sjösatts några år tidigare och nu var en viktig del av det svenska invasionsförsvaret under kalla kriget. De värnpliktiga ombord på fartyget hade det tydligen ganska bra, för någon gång under deras tjänstgöringstid bestämde de sig för att trycka upp t-shirts för att markera att de var sjömän ombord på just HMS Västervik.
Sagt och gjort, och det är här som t-shirtens liv förändras. Ty t-shirten ifråga blir nämligen köpt av de värnpliktiga och den blir försedd med guldtryck som berättar att bäraren minsann är en del av den stolta besättningen på ett av flottans stolta örlogsfartyg. Nu följer en guldtid för tröjan. Den används av en av sjömännen ifråga, som senare muckar och tar med sig tröjan hem som ett minne.
Sedan följer en period där tröjans liv är höljt i dunkel. Kanske hamnar den i en garderob eller i en låda på vinden, men säkert är att den åker fram en dag igen när den värnpliktige har skaffat barn, ty han låter barnen ha t-shirten på sig ibland. Men efter ett tag har barnen växt ur tröjan, och ärligt talat har nog modet lite sprungit ifrån skärningen.
I mitten på 1990-talet blir så HMS Västervik museifartyg på Marinmuseum i Karlskrona. Ägaren till t-shirten får på något sätt veta detta och han bestämmer sig efter en tid för att skänka tröjan till föreningen Västerviks vänner. Han skickar den till föreningen tillsammans med ett brev där han berättar om t-shirtens historia efter muck. Västerviks vänner bestämmer sig för att överlåta t-shirten till Marinmuseums samlingar, eftersom den på så vis blir bevarad på bästa sätt.
Sedan går allt mycket fort. På ett insamlingsmöte bestämmer sig samlingsenheten för att tröjan har ett kulturhistoriskt värde eftersom den berättar något om värnpliktens historia. Man beslutar sig för att samla in den. Tröjan tilldelas ett föremålsnummer, MM 25.186, och en PRAO-elev får det ärofyllda uppdraget att sy fast en liten tygbit på tröjan där numret står skrivet. Sedan fotograferas tröjan och registreras i samlingarna innan den omsorgsfullt hängs på en vadderad galge och placeras i textilmagasinet där den får framlida sin existens i ett kontrollerat klimat. Förhoppningsvis kommer den leva lycklig i alla sina dagar, nu en del av vår kulturhistoria och bevarad för all framtid.
Snipp, snapp, snut. Så var sagan slut. Fast inte riktigt, snart kommer vi säkert ställa ut den.
Det finns en båttyp som heter blekingeeka, eller blekingseka kan man också säga. Det är ganska små båtar som använts för fiske, stentransport och så vidare. Namnet till trots har nog blekingeekorna varit ganska vanliga ända från Ystad till Öland och då såklart även i Blekinge. Det har funnits blekingeekor i alla möjliga storlekar. De allra största var de så kallade vrakekorna, som användes när man ville fiska med garn och liksom driva till havs med sina garn för att snärja fiskarna i havet.
Men varför skriver jag om blekingeekor? Vi har väl ingen blekingeeka i våra samlingar? Nej, det har vi förvisso inte, men vi har en jättefin modell av en blekingeeka. Och inte vilken blekingeeka som helst. Vårt exemplar visar en lösning med hur man kan bestycka en blekingeeka med en kanon i fören för att kunna använda båten i strid. Kanonen är en så kallad 2-pundig nicka. Besättningen på en dylik båt var bara tre sjömän. En chef i aktern som satt och styrde och två roddare på varsin toft. Den främre roddaren var tillika kanonskytt och den aktra roddaren hade som uppgift att langa krut när han inte bemannade årorna.
Denna lilla båt är naturligtvis inget man vinner stora sjöslag med, men den visar på uppfinningsrikedom om hur man kan navigera och strida i grunda vatten med ganska små resurser. Störst båt är inte alltid bäst.
Modellen är tillverkad 1976 av den utomordentligt skicklige modellbyggaren Bertil Andersson.
Sjunkbomber har nog de flesta hört talas om. De brukar vara med i filmer om ubåtar och de var tämligen vida omtalade under ubåtskränkningarna på 1980-talet, men kanske inte alla vet vad en sjunkbomb egentligen är så jag slår ett slag för folkbildningen idag och berättar lite om dessa vapen.
Sjunkbomber utvecklades under första världskriget när hotet från ubåtar mot ytfartyg hade blivit reellt. Det behövdes helt enkelt en metod för att bekämpa ubåtarna när de var i undervattensläge och lösningen blev sjunkbomben. Principen är ganska enkel, en laddning placeras i en behållare som på den tiden såg ut ungefär som en tunna. Sedan monterade man på en djupinställningsanordning som fick sjunkbomben att explodera på önskat djup, laddade sjunkbomben i en kastare och sköt ut vapnet i vattnet mot den punkt där man misstänkte att ubåten befann sig.
Principen är likadan idag men sjunkbomberna har utvecklats och kan nu fällas från såväl fartyg som helikoptrar och flygplan. Sjunkbomben är nog inte tänkt som ett sänkande vapen. Ubåtarna ska snarare skakas om riktigt ordentligt så att de går sönder och tvingas upp till ytan.
I Sverige fälldes en hel mängd sjunkbomber mot misstänkta ubåtar under 1980-talet och en bit in på det efterföljande årtiondet. Ingen ubåt tvingades upp till ytan, men det hänger nog snarast ihop med att det dels är väldigt svårt att träffa med enskilda sjunkbomber samtidigt som flottan och kustartilleriet inte alltid fick lägga stora mattor med sjunkbomber, alltså så som vapnet nog är tänkt att användas.
Vi har flera sjunkbomber och sjunkbombskastare i samlingarna från olika tider och olika vapenbärare. Du ser några av dem på bilderna här nedan. Vill du veta mer om varje enskild sjunkbomb kan du söka upp dem i Sök i samlingarna genom att söka på sjunkbomb eller på föremålens enskilda nummer som finns på bilderna.
