Under ytan

Marinarkeologi 

Marinarkeologi handlar om att undersöka föremål och andra spår som människor har lämnat efter sig vid vatten - på havsbotten och i sjöar, vid stränder och på öar. På så sätt kan vi få veta något om samhällen som funnits före oss.  

Hur arbetar en marinarkeolog? 

En marinarkeolog arbetar på samma sätt om en arkeolog på land, fast nära eller under vatten. Det som en marinarkeolog undersöker kan vara skeppsvrak, saker som tappats i vattnet, rester av gamla bryggor, hus eller boplatser som idag ligger nära eller under vattenytan. En marinarkeolog kan arbeta ned till 40 meters djup. 

Arbetet kan omfatta många olika uppgifter: söka, dyka, dokumentera, analysera och undersöka. Det är oftast ett grupparbete eftersom det behövs specialister inom olika områden.  

När marinarkeologerna undersöker ett fynd börjar de med att dokumentera allt som finns på platsen. Att dokumentera betyder att de fotograferar, filmar, ritar av och gör anteckningar om allt de ser. Marinarkeologer använder sig också av avancerad sonarteknik som undersöker och kartlägger havsbotten. De har fjärrstyrda undervattensfarkoster som kan fotografera, filma och med hjälp av griparmar kan ta prover och hämta fynd.   

Fynd under ytan 

Om man hittar något som man tror är riktigt gammalt måste man rapportera det till ett museum, till länsstyrelsen eller till kustbevakningen. Man måste berätta vad man hittat och var det ligger. Då kommer kanske en marinarkeolog ut för att titta på det. 

Vill du veta vilka fornlämningar som finns runt omkring dig kan du gåt ut på internet och kika på en sida som heter Fornsök. I Fornsök finns information om de svenska fornlämningarna. Där kan man få reda på vilken sorts fornlämning det är, ålder och var den ligger. Ibland finns det också bilder och en berättelse om fornlämningen.  

Dykeriets utveckling 

Världen under havsytan var länge oåtkomlig för oss människor i och med att vi inte kan andas under vatten. Fridykarna blev de första som dök ner i det okända djupet. De hade ingen utrustning bara ett rep med en sten. Då sjönk de snabbt till botten och kunde plocka upp musslor, koraller och annat användbart. 

På 1600-talet kunde kanonerna vara mer värda än krigsskeppet de stod på. Därför ville man bärga kanonerna och använda dem igen om fartyget förliste. För att ta upp kanonerna användes en dykarklocka. Det var en stor upp och nervänd kruka i metall som man kunde stå i. När den firades ner i vattnet så stannade luften kvar inne i klockan. Det var dock ett mörkt och kallt arbete och luften i klockan för en dykning räckte bara mellan 15 och 30 minuter.  

Under första hälften av 1800-talet ersattes dykarklockan av tungdykningen. Dykaren hade en vattentät kopparhjälm med luftslang, en hel dräkt och tunga skor. Luften pumpades ner i hjälmen så att dykaren kunde andas normalt hela tiden. Den tunga dykaren kunde arbeta ned till 60 meter och bara andas in vanlig luft. 

På 1860-talet utvecklades en teknik som kallades lättdykning. Dykaren andades genom ett rör från en tank på ryggen som fylldes med luft genom en slang från ytan. Slangen kunde kopplas bort från tanken och då rörde sig dykaren helt fritt så länge luften i tanken räckte till. 

År 1945 använde den svenske dykaren Arne Zetterström en andningsgas med väte istället och blev då först med att kunna dyka 160 meter djupt. Under 1900-talets slut blev tekniken och utrustningen så bra att marinarkeologer kunde leta efter välbevarade fartygsvrak på Östersjöns botten.  

Dykarsjukan 

Dykarsjuka är en sjukdom som uppstår när dykare stiger upp för snabbt från djupt vatten och drabbas av tryckfallssjuka.  

Det omgivande trycket förändras konstant, vare sig du vandrar i bergen eller dyker i havet. Trycket ökar mycket fortare under vattenytan eftersom vatten har högre densitet än luft. Trycket under vattnet, som kallas omgivningstryck, orsakas av vattnets tyngd.  Ju djupare vi dyker, desto högre blir omgivningstrycket. På 10 meters djup är trycket redan dubbelt så högt som vid ytan. Den där obehagliga känslan i öronen som kan uppstå när ett flygplan lyfter kan kännas av att bara dyka ner till botten på en tre meter djup bassäng.   

Om en dykare stiger upp för snabbt till ytan i samband med ett dyk så överbelastas det naturliga gasutsläppet i kroppen. Det kan ge upphov till dykarsjuka. Dykarsjukans symtom kan vara från lindrig ledvärk och hudirritation till allvarliga nervskador och dödsfall. För en dykare som har drabbats av dykarsjuka kan symtomen uppstå redan i vattnet, men det kan också dröja flera timmar efter att dykaren har kommit upp innan symtomen visar sig. 

Östersjön  

Östersjön består av – från norr till söder: Bottenviken, Bottenhavet, Finska viken, Rigabukten och det som kallas för egentliga Östersjön. Östersjön är ett bräckt hav. Det betyder att vattnet är en blandning av söt- och saltvatten. Salthalten är högre i södra Östersjön på grund av att havet där hänger ihop med andra mer salta hav. Medan floder och älvar som mynnar i de norra delarna gör vattnet i Bottenhavet och Bottenviken mer sött. De flesta vattenlevande arter är anpassade för att leva i antingen söt- eller saltvatten och för dem är bräckt vatten egentligen inte optimalt.  

Östersjöns största djup är 459 meter och räknas därför som ett grunt hav. Medeldjupet är bara omkring 55 meter. Som jämförelse har Medelhavet ett medeldjup på omkring 1 500 meter. Östersjön är också ett isolerat hav som endast förbinds med Nordsjön via Öresund och de danska sunden. Det beräknas ta omkring 30 år för allt vatten i Östersjön att bytas ut.  Östersjön är unikt med sitt speciella växt- och djurliv. Men det har också kallats ett av världens mest förorenade innanhav. Människor påverkar havet varje dag genom utsläpp, fiske, konsumtion och transporter. 

Östersjön och vraken 

Östersjön är ett av världens mest trafikerade hav. Skepp och fartyg som förlist ligger som tidskapslar på botten. Ingen annanstans i världen finns så många välbevarade trävrak som på Östersjöns botten.  

Det har bott människor vid Östersjöns stränder sedan istiden tog slut för ungefär 10 000 år sedan. Vattnet, hav, sjöar, åar, har varit viktiga för människorna. De har rest med båtar, fiskat, jagat och krigat. Under havsytan finns spåren kvar. Den unika kombinationen av bräckt vatten, kyla, mörker och låg syrehalt i Östersjön gör att många material, även trä, kan bevaras. Hittills känner man till cirka 20 000 vrak efter skepp eller mindre båtar. Alla vrak är inte upptäckta ännu. Arkeologerna tror att det kan finnas fler än 100 000 kvar på botten. Det gör att Östersjön kan liknas vid ett museum under vatten. 

Skeppsmasken finns inte i Östersjön 

Anledningen till att vraken är så välbevarade beror på att skeppsmasken inte trivs i Östersjön. Vattnet i Östersjön är kallt och inte särskilt salt. Skeppsmask är egentligen en liten mussla som lägger sina larver i trä. Den gillar saltvatten. I salta hav kan vrak försvinna på kort tid eftersom larverna äter upp träet. I Östersjön kan skeppsvraken se ut precis som när skeppen sjönk, trots att det har gått flera hundra år. 

Många av vraken i Östersjön ligger så grunt att det går att dyka ner till dem. Om fartyget sjönk innan år 1850 är vraket en fast fornlämning och är skyddad av kulturmiljölagen. Det betyder att det är förbjudet att utan tillstånd röra vid, ändra eller skada vrak. Du får inte heller ta med dig saker därifrån. Vrak är ofta ömtåliga, och den som dyker måste vara mycket försiktig när man rör sig i närheten av dem.   

Miljöutmaningar för Östersjön: 

• Övergödning 

Alla växter behöver näringsämnen för att kunna växa, framför allt kväve och fosfor. För att få bättre skördar gödslar därför många bönder sina åkrar med resultatet att en del av näringen rinner ut i vattendrag som mynnar i Östersjön. Östersjön får då för mycket näring, vilket leder till övergödning. Övergödningen leder till algblomning som i sin tur skapar syrebrist i havet och gör så att djur som lever nära botten dör. Östersjön har ett av världens största områden med döda bottnar. 

• Fiske 

Ohållbart fiske är ett problem över hela världen. I Östersjön får man inte längre fiska aktivt efter torsk eftersom fiskbestånden är i så pass dåligt skick. Trots att det varit fiskestopp i flera år ser man ingen förbättring för Östersjötorsken. Även strömmingen, en av Östersjöns vanligaste och viktigaste fiskar, är drabbad av ett alltför stort fiske.  

• Miljögifter och plast 

Miljögifter är ett annat stort problem. Industrier, jordbruk och avloppsreningsverk släpper ut farliga kemikalier, bekämpningsmedel, läkemedelsrester och plaster, antingen direkt eller indirekt via luft och vattendrag ut i Östersjön. Plast i haven är ett globalt problem och Östersjön är inget undantag. Den långa nedbrytningstiden gör att plasten blir kvar i haven under lång tid. Förutom att många djur misstar plast för mat fortsätter plast i naturen att brytas ned i mindre och mindre delar.  

• Klimatförändringar 

Klimatförändringarna händer nu och påverkar alla världens hav, inklusive Östersjön. Vattnet blir varmare och surare, havsnivån stiger och troligen kommer salthalten att minska. Både en höjd temperatur och en minskad salthalt riskerar att förändra arternas utbredning.  

Dygden 

Dygden var ett svenskt linjeskepp som byggdes i Karlskrona och sjösattes år 1784 efter 66 dagars byggande. Fyra andra fartyg som ingick i samma omfattande nybyggnadsprogram sjösattes efter endast 45 dagar, de var dock inte helt klara då både interiör och rigg återstod.  På tre år byggdes 10 fregatter och 10 linjeskepp. Fartyget Dygden var ett stort linjeskepp med omkring 60–64 kanoner och en besättning på över 500 man. Det konstruerades av den kända skeppsbyggaren Fredrik Henrik af Chapman, som använde nya och snabbare metoder för att bygga fartyg. Han använde mallar och prefabricerade delar vilket underlättade produktionen och han införde ett bonussystem som gav arbetarna bättre betalt ju snabbare de blev färdiga. 

Förlisningen

Dygden deltog i flera sjöslag under kriget mot Ryssland mellan 1788 och 1790. Men den 29 juni 1793 började en eld brinna ombord när besättningen värmde tjära. Den brinnande tjäran rann ut över däcket. Elden spred sig snabbt till krutdurken och fartyget exploderade utanför Karlskrona. Några i besättningen lyckades rädda sig men omkring 60–70 personer tros ha omkommit och vraket sjönk till botten. Efter olyckan glömdes platsen bort under lång tid. Det enda man visste var att galjonsfiguren hade bärgats och senare hamnat på Sjöhistoriska museet i Stockholm. Marinmuseum har både en spantmodell och en praktmodell av Kronprins Gustav Adolf-typ, den serie där Dygden ingår. 

Många andra vrak i Karlskronas skärgård har sänkts medvetet för att skapa hinder och skydd under vattnet. Därför är de ofta tömda på innehåll. Dygden är ovanlig eftersom hon sjönk av en olycka och fortfarande var fullt utrustad när hon hamnade på botten. Det betyder att det kan finnas kanoner, utrustning, föremål och kanske även kvarlevor kvar i vraket. 

Vraket hittas

Många år senare lyckades intendent Hans Lineskär från Marinmuseum hitta vraket igen genom att studera gamla kartor och dokument. Med hjälp av marinens fartyg HMS Sturkö kunde vraket lokaliseras och undersökas. Forskare tycker att fyndet är mycket viktigt eftersom Dygden är det enda kvarvarande linjeskeppet av Chapmans typ i svenska vatten. Vraket kan därför ge ny kunskap om hur svenska krigsfartyg såg ut och användes under 1700-talet.