Världsarvsstaden Karlskrona

Karlskrona blir till 

Under 1600-talet stod kampen om Östersjön mellan de svenska och danska flottorna. På Karl XI:s order började Karlskrona anläggas 1679. Huvudbasen för den svenska flottan låg innan dess i Stockholm och det låg för långt bort för att kunna försvara Sverige på ett effektivt sätt.  

En rad krig med svenska segrar ledde till att Sverige växte under 1600-talet. Vid freden i Roskilde 1658 blev Sverige som störst och fick då bland annat östdanmark - Skåne och Blekinge.   

Nya krig ledde dock till förluster. Den 1 juni 1676 besegrades den svenska flottan i slaget vid Ölands södra udde av den nederländske amiralen Cornelis Tromp och danska Niels Juel. Det nybyggda svenska regalskeppet Kronan sjönk av misstag och gick förlorat. Danskarna och nederländarna hade därefter herraväldet över Östersjön.   

På land lyckades Karl XI med en armé om 15 000 man den 4 december 1676 vinna en stor seger i det blodiga slaget vid Lund. Detta var krigets vändpunkt, och därefter ryckte svenskarna återigen in i Skåne.  

Kriget hade ingen bestämd segrare; den svenska flottan förlorade till sjöss och den danska armén besegrades i Skåne av svenskarna. Kriget och stridigheterna upphörde när Danmarks bundsförvant Nederländerna gjorde fred med Sveriges bundsförvant Frankrike, och Karl XI gifte sig med den danska prinsessan Ulrika Eleonora, syster till Kristian V.   

Flottan flyttade basen söderut 

För att kunna kontrollera Östersjön spelade flottan en viktig roll. Krigen hade visat att flera förändringar behövde genomföras, bland annat behövdes en bättre plats som bas. Stockholm som tidigare varit huvudbas låg för långt bor. Man sökte en plats som blev isfri tidigare på våren och som låg närmare huvudfienden Danmark. Valet föll på den steniga ön Trossö i östra Blekinge.   

Vid Trossö fanns goda förutsättningar. Här fanns en smal och djup inseglingsled mellan Aspö och Tjurkö, vilken lätt skulle kunna försvaras mot angrepp. Det fanns också plats för en stor skyddad hamnbassäng. Platsen behövde befästningar, hamnar och skeppsvarv samt en civil stad för handel, proviantering och administration.   

Karlskrona fick sitt namn efter kungen Karl XI. För att bygga upp anläggningen anlitades de främsta experterna inom skeppsbyggeri, arkitektur och befästningsbyggande. Den nya staden lockade till sig människor ifrån olika länder som skulle bedriva handel eller arbeta på skeppsvarvet. 1680 gav Karl XI staden sina stadsprivilegier, vilket bland annat innebar rätt att bedriva handel. 

Örlogsstaden Karlskrona  

I Karlskrona har varvsansläggningarna och stadsplanen inte ändrats särskilt mycket sedan 1700-talet. Det är unikt och en anledning till att örlogsstaden Karlskrona finns på UNESCO:s världsarvslista. Stadsplanen avslöjar en strävan efter klassiska ideal med rutnätsplan och stora torg. Det franska kungapalatset Versailles och ideal från antikens Rom har gjort starka intryck.  

Gatorna i staden leder fram till Amiralitetstorget. Här planerade man att bygga ett palats för ledningen för örlogsflottan, Amiralitetskollegium. Denna plats var avsedd både som arkitektoniskt centrum i stadsplanen och som maktens centrum i Karlskrona. Det stora palatset uppfördes aldrig som det var tänkt och idag finns här Amiralitetsklockstapeln. Stadens centrum blev i stället Stortorget.   

Karlskrona var under 1700-talet en stad som helt och hållet var präglat av flottan. En storstad på den tiden som dessutom förändrades genom att det vid tider av krigståg samlades tusentals människor som vistades i staden i väntan på att ge sig iväg. Det är troligtvis en av de städer med flest krogar, periodvis 140 stycken, även om det ofta bara handlade om ett rum där människor kunde träffas och dricka.   

Varvet behövde en stor mängd människor för att fungera.  Skeppskonstruktörer, timmermän, båtsmän och segelsömmerskor var några av dem. Varvet blev en av Sveriges största arbetsplatser. Förutom en rad experter inom skeppsbyggeri så fanns det en hel del människor som arbetade med olika former av tunga jobb, t ex att dra fram virke till skeppsbyggnationer. 

För att bygga ett stort krigsfartyg under 1700-talet behövdes det en mängd råvaror som oftast fick transporteras till Karlskrona ifrån andra delar i riket. Över 2000 ekar behövdes till ett större skepp och flera ton rep som tillverkades av hampa. En ek tar mer än 300 år att bli lämplig för skeppsvirke.

Vad är ett världsarv? 

Ett världsarv är en unik kultur- eller naturhistorisk miljö som vittnar om människans eller jordens historia. Världsarv utses av UNESCO som är FN:s organisation för utbildning, vetenskap och kultur. På generalkonferensen år 1972 fastslogs Unescokonventionen för att skydda de mest värdefulla kulturhistoriska och naturmiljöerna mot förfall och förstörelse. Platserna som utses ska vara av enastående värde för mänskligheten och ska bevaras för framtiden. 

Överenskommelsen har undertecknats av 194 stater som förbinder sig att uppfylla konventionens krav och förpliktelser. Genom att skriva under Unescokonventionen åtar sig länderna att vårda och bevara sina egna viktiga kultur- och naturarv samt att stödja andra länder att bevara vårt gemensamma världsarv. Totalt består listan av cirka 1200 platser, fördelade på 168 länder och stater. Kända världsarv är Egyptens pyramider och kinesiska muren. 

Sverige har 15 världsarv 

År 1985 undertecknade Sverige världsarvskonventionen. Sex år senare, 1991, utsågs Drottningholms slottsområde till det första svenska världsarvet. Sverige har idag 15 världsarv. Av dessa är 13 kulturarv, ett är naturarv (Höga kusten/Kvarkens skärgård) och ett är kombinerat natur- och kulturarv (Laponia).  Södra Ölands odlingslandskap, Hansestaden Visby och Hällristningarna i Tanum är några av de andra svenska världsarven. 

Örlogsstaden Karlskrona utsågs till världsarv år 1998. Staden är världens bäst bevarade och mest kompletta örlogsstad. Karlskrona grundades 1680 så Sverige behövde en flottbas i Södra Sverige. Redan från början planerades staden som en sammanhängande helhet med befästningar, hamnar, skeppsvarv, en militär bas samt platser för handel och administration. Det är det som gör staden så speciell än i dag. 

Det är inte en specifik byggnad som gör Karlskrona till ett världsarv, utan Örlogsstadens helhet. Följande områden och byggnader anses vara av enastående värde för världsarvet Örlogsstaden Karlskrona: 

• Den civila staden: Stadsplan, äldre bebyggelse på Trossö, Björkholmen samt Stumholmen 

• Örlogsvarvet och örlogshamnen 

• De anläggningar i omgivningen som haft betydelse för örlogsbasens försörjning: Skärva herrgård, Lyckeby kronokvarn med dammen och stenbron 

• Befästningarna Kungsholms fort, Drottningskärs kastell, Kurrholmen, Godnatt, Koholmen, Ljungskär och Mjölnareholmen 

Världsarvskommitténs motivering lyder:  

Karlskrona är ett utomordentligt väl bevarat exempel på en europeiskt planerad örlogsstad inspirerad av anläggningar i andra länder. Karlskrona har i sin tur tjänat som förebild för andra anläggningar med liknande uppgifter. Örlogsbaser spelade en viktig roll under de århundraden när storleken på ett lands flottstyrka var en avgörande faktor i europeisk realpolitik, och Karlskrona är det bäst bevarade och mest kompletta av dem som finns kvar. 

Alla världsarv i Sverige:  

• Drottningholms slottsområde, Ekerö (1991)  

• Birka och Hovgården, Ekerö (1993)  

• Engelsbergs bruk, Fagersta (1993)  

• Hällristningsområdet i Tanum (1994)  

• Skogskyrkogården, Stockholm (1994)  

• Hansestaden Visby, Gotland (1995)  

• Laponia, Lappland (1996)  

• Gammelstad kyrkstad, Luleå (1996)  

• Örlogsstaden Karlskrona (1998)  

• Södra Ölands odlingslandskap (2000)  

• Höga Kusten, Ångermanland (2000)  

• Falun och Kopparbergslagen (2001)  

• Grimeton radiostation, Varberg (2004)  

• Struves meridianbåge (2005)  

• Hälsingegårdarna (2012)  

Sjöslaget vid Hogland 

Sjöslaget vid Hogland var ett stort sjöslag mellan Sverige och Ryssland under Gustav III:s ryska krig. Slaget ägde rum den 17 juli 1788 nära ön Hogland och varade i ungefär sex timmar. 

Sverige ville besegra den ryska flottan för att kunna anfalla Sankt Petersburg. Den svenska flottan leddes av kungens bror hertig Karl, men det verkliga befälet sköttes mest av sjöofficeren Otto Henrik Nordenskjöld. Den ryska flottan leddes av amiral Samuel Greigh. Den svenska flottan bestod till stor del av nya fartyg som hade byggts av skeppsbyggaren Fredrik Henrik af Chapman. Skeppen var snabba och hade bra artilleri, men var inte helt anpassade för strider ute på öppet hav. 

En hård strid

Under slaget besköt de båda flottorna varandra med kanoner. Striderna blev hårda och flera fartyg skadades svårt. Svenskarna förlorade skeppet Prins Gustaf medan de erövrade det ryska fartyget Vladislav. Omkring 300 svenskar och 600 ryssar dödades. Slaget slutade oavgjort. Svenskarna hade skickligare artilleri, men ryssarna hade fler fartyg. Ett stort problem för Sverige var att ammunitionen började ta slut. Efter slaget drog sig den svenska flottan tillbaka till Sveaborg för att reparera skeppen och fylla på förråd. 

Efter slaget 

Det erövrade ryska skeppet Vladislav fick stor betydelse även efter slaget. Besättningen ombord var smittad av återfallsfeber, en allvarlig sjukdom som senare blev känd som Karlskronafebern. Sjukdomen spreds först till de svenska sjömän som tog över fartyget och sedan vidare till Sveaborg och Karlskrona. Epidemin pågick i flera år och upp till 10 000 människor tros ha dött. 

Trots att slaget inte blev någon tydlig seger fick det stora följder. Sverige lyckades inte besegra den ryska flottan och kunde därför inte genomföra planen att anfalla Sankt Petersburg. Kriget blev längre och svårare än Gustav III hade tänkt sig.