Linjeskeppet Wasa

PATRIK HÖGLUND:              [Patrik sitter i ett bibliotek och berättar] Man seglade på en linje tätt ihop. Ett fartyg hade fören nästan så nära man kunde nästa fartygs akter, det bildade då en barriär. Linjeskeppet Wasa sjösattes 1778. Det var ritat och designat av Fredrik Henrik of Chapman. Sveriges genom tiderna mest namnkunnige skeppsbyggmästare. [ritning av Fredrik Henrik of Chapman], men 1778, då var Chapman, han hade en lång karriär bakom sig redan då, som konstruktör av skepp, men även annat. [en modellering av ett skepp, kameran zoomar in på detaljer] Han hade ritat promar, skärgårdsfregatter, jakter, alla möjliga typer av fartyg. Han hade gjort mängder av ritningar till olika tekniska Maskiner helt enkelt. [närbild på Patrik] Han hade även mycket nya idéer och tankar kring hur man skulle lösa olika problem. Det gällde i huvudsak fartygen. Han hade studerat utomlands i Frankrike och England.  
 
[målning av Fredrik Henrik of Chapman] Han var en oerhört kunnig matematiker. Han hade byggt skepp runt hela det svenska Östersjöväldet i Sveaborg utanför Helsingfors, i Stockholm, i Göteborg, i Stralsund som hörde till Sverige på den tiden. Innan han då kom till Karlskrona och för gott kan man säga. [en modellering av Karlskrona visas, staden är uppbyggd i miniatyr med små hus och gator. Kameran sveper över området] Och började bygga större skepp där, linjeskepp. Främst, det är ju linjeskepp som jag ska prata om här i dag. [bilder på skepp som ligger i vattnet i miniatyrstaden] Och linjeskepp det var ju, alltså det var ett örlogsskepp och man tänker sig det mest kända örlogsskeppet Vasa. De såg ut ungefär som Vasa. Men skillnaden var att taktiken var en annan på 1700-talet än den var under Vasas tid på 1600-talet. [närbild på Patrik] Skeppen var inte tänkt att agera som solitärer mer enskilt i flottor, utan linjetaktiken byggde på att man seglade på en linje tätt ihop.  
 
[en bild på flera skepp uppradade tätt intill bakom varandra] Ett fartyg hade fören mot nästan så nära man kunde nästa fartygsakter och bildade då en barriär av skepp mot fienden. Och då vände man bredsidorna också mot fiendefartygen så man hade en mur av kanoner och försökte koncentrera då kanonelden mot fienden. Så det var den taktik som alla flottor tillämpade under 1700-talet. Men det förekommer fortfarande att man ändrade fartyg och sånt som var huvudtaktiken på 1600-talet. [Patrik sitter i biblioteket och berättar], men det kan man säga är ett linjeskepps huvudsakliga uppgift. Det var otroligt sällan som det blev de här stora sjöstriderna, men om man ville vara en makt, en sjömakt att räkna med då var man tvungen att ha en linjeflotta även om den inte användes speciellt mycket. För det var bara en linjeflotta och linjefartyg som kunde slå eller stå emot en annan linjeflotta. Och Sverige då med sitt Östersjövälde var ju mer eller mindre tvunget att ha en sån här flotta. Även om den oftast låg stilla och skvalpade i bassängen i Karlskrona. [bild på en karta över norden] Alltså i Östersjön, den svenska problematiken med stora örlogsfartyg och linjeskepp det var att Östersjön är ett ganska grunt hav. Då fick man försöka göra en avvägning mellan att ha så mycket artilleri och kanoner ombord som möjligt på de här linjeskeppen för att de skulle bli slagkraftiga.  
 
De behövde också byggas kraftigt och starka för att kunna dels stå emot fiendens artillerield, men också bära upp det egna artilleriet, tyngden av det egna artilleriet särskilt när man sköt med det egna artilleriet, det blev otroliga påfrestningar i fartyget. [närbild på Patrik] En annan problematik var att man var tvungen att ha kanonerna ganska högt upp i skrovet, vilket då skapade instabilitet. Till skillnad från handelsfartyg där man har lasten långt ner i fartyget. Så det där var en genomgående problematik under hela den här träfartygseran med seglande örlogsfartyg. I Östersjön då försökte skeppsbyggmästarna lösa det här på olika sätt. Man ville gärna ha de stora. Sverige byggde också såna här stora tredäckade fartyg. Om man tänker på Nelsons Victory som fortfarande finns kvar i England. [svartvit ritning av ett skepp, Nelson Victory] Den typen av fartyg byggde man i Sverige några stycken, men de var ganska opraktiska här med våra förhållanden, våra förutsättningar med skärgård och grunda vatten och så.  
 
Bland annat när man landsteg i Danmark år 1700 kunde man inte ta in de här största fartygen mot Köpenhamn eller mot Humlebäck där man landsteg. De var för djupgående, de kunde knappt komma in i Öresund. [närbild på Patrik] Det här var man medveten om hela tiden. Chapman fick mandat av Gustav III att bygga en typ av örlogsfartyg. Typen hade byggts tidigare, det fanns flera konstruktörer som kunde bygga såna här fartyg. Men Chapman fick fullt okej av kungen att bygga de här, han fick alla resurser, han behövde inte diskutera det här med amiralitet- utan han fick fullt mandat att bygga de här fartygen. Så han kunde ta fram en ganska kontroversiell typ av fartyg. Fartygen skulle vara grundgående, men också tungt bestyckade och då kunna agera som ett linjefartyg. Och det där var ju en problematik, en genomgående problematik. [närbild på ett stort träskepp med flertal kanoner som sticker ut på skeppets sida] Dessutom ville man, de här linjefartygen hade ju två rader med kanoner, två kanondäck, 60–70 kanoner, utom de största tredäckare som kunde ha över 100. Men vid den här tiden, 1770- och 1780-talet, hade Sverige inga sådana. [närbild på Patrik] Man satsade i stället på de mindre och mer praktiska fartygen. [målning av Chapman] En sak som man kan notera hos Chapman är att i samtiden fanns det flera andra skeppsbyggmästare av ungefär Chapmans kaliber i andra länder, Danmark, England och så vidare. Men det som var utmärkande för Chapman var att han var så villig att ta till sig nya idéer. När han fick höra om kritik mot sina fartyg eller själv såg att det kanske inte fungerade precis som han hade tänkt sig.  
 
[ritning av skeppstruktur på vardera sida av tre män, två som står i profil och en i mitten som är vänd framifrån] Då försökte han designa om, ritade nytt och försökte ta till sig det här hela tiden under sin karriär så utvecklades han. Han tog till sig kritiken mot det här Vasa. [målning av skeppet Vasa] Den serie fartyg som byggdes efter Vasa på 1780-talet, där Vasa stod som grund, var prototyp. Den serien om tio linjeskepp, sen byggdes också ett antal med mindre fregatter. [närbild på Patrik] De tio linjeskeppen var snarlika Vasa, men de hade något bättre skydd på de här övre däcken. De hade också lite bättre utrymme i akten annars var de i princip samma som Vasa. De här tio fartygen tillsammans med Vasa var speciellt designade för att kunna delta i ett offensivt anfallskrig som Gustav III var ute efter. 
 
De skulle alltså kunna segla in i finska viken och operera där utan alltför mycket problem, med trånga farvatten och mycket grund och så. En annan tanke var att man även vid ett eventuellt krig mot Danmark skulle kunna gå in i Öresund och komma ganska nära Köpenhamn som är extremt grunt utanför Köpenhamn. Och blockera den danska flottan innan de hann rusta. Och även hämta sjömän från Norge. Danmark och Norge var ju samma i union vid den här tiden. Så det var liksom målet med den svenska flottan. Den skulle vara offensiv, snabbt ut, om det var Danmark eller Ryssland som var motståndare. I Rysslands fall skulle man in i finska viken och blockera den ryska flottan så att den inte kunde segla ut från sina baser. På så sätt skulle man få herravälde över Östersjön och kunna landsätta trupper där man ville. Till exempel om man ville slå mot Sankt Petersburg i Rysslandsfallet då. Fartyg vid den här tiden använde sig ofta, om det inte var krig, den egna nationen var i krig med någon annan så använde man ofta, om det var oroligt ute i Europa då använde man fartygen för att skydda egna handelskonvojer från kapare eller de stridande nationernas fartyg. [flera dockor föreställande besättningsmän placerade i ett rum som liknad underdäck på ett skepp. Dockorna är arrangerade i olika arbetspositioner och kameran zoomar in på de olika männen] Vasa ingick i en sån här konvoj 1781, ner till Spanien, och skyddade ett antal handelsfartyg. På tillbakaresan då råkade man ut för en gruvlig storm på Nordsjön sent på hösten. Man kastades fram och tillbaka på Nordsjön och nådde aldrig fram till Öresund.  
 
[Patrik sitter i biblioteket och berättar] Slutligen lyckades man ta sig in i södra Norge och söker nödhamn där och övervintrar hela vintern. En stor del av besättningen har dött under den här resan, delvis i skörbjugg då, men även i den här stormen när folk försvinner helt enkelt. [målning av Gustav III] 1788 såg det bra ut för att starta ett anfallskrig från svensk sida. Det kunde inte Gustav III som förvisso var mer eller mindre enväldig, han kunde egentligen inte göra det på eget bevåg. Men han drog ändå i gång det här anfallskriget trots protester från många andra i armé- och flottledningen. [närbild på Patrik] Det gick ut på att man i början skulle försöka provocera ryssarna och skjuta det första skottet helt enkelt. Men de lät sig inte provocera så det där blev problematiskt. Men hur som helst drog kriget i gång 1788. Den svenska flottan, man hade inte lyckats dölja de här rustningarna så ryssarna var ju beredda.  
 
En annan tanke med att anfalla just 1788 var att Ryssland hade hamnat i krig med Turkiet, då tänkte man att de är upptagna där söderut. En del av den ryska Östersjöflottan var faktiskt på väg ner till Medelhavet. Men de lyckades få reda på den här svenska upprustningen och stannade i Östersjön, vilket då blev ett problem. Flera av de fartygen var också sådana här stora tredäckade fartyg ryssarna hade en liten annan syn på vilka fartyg man skulle vilja ha i Östersjön. De här nya linjeskeppen som Chapman hade byggt och även de som var byggda innan, både av honom och andra konstruktörer, de mötte den ryska flottan 1788 i Finskaviken i något som kallas för Slaget vid Hogland. [målning av flera skepp] Den drabbningen då visade det sig att de svenska fartygen var ganska bra konstruerade. Men de här nya linjeskeppen tog mycket stryk i de övre delarna av fartygen. Men de stod väl upp mot de här ryska, större och bättre bestyckade fartygen. Så det här slaget vid Hogland blev mer eller mindre oavgjort. Man lyckades inte slå ut den ryska flottan, så hela den svenska anfallsplanen och sen slå mot Sankt Petersburg med förenade sjö- och landstingskrafter. Den gick om intet. [Patrik sitter i biblioteket och berättar] Och då var … egentligen var kriget, vad ska vi säga, kanske inte förlorat, men det var kört för svensk del där. I och med att hela den här idén med flottan det var ju det här offensiva snabba anfallet.  
 
Man skulle in i finska viken och snabbt slå ut ryssarna. Och när man inte hade lyckats med det då blev det nu ett antal drabbningar här under det här ryska kriget och då mötte man ryska flottan i flera oavgjorda drabbningar. Men man tog mycket stryk och successivt förlorade svenskarna linjeskepp, det ena efter det andra. Och i långa loppet gick ju inte det här så man var på väg mot att förlora kriget. Särskilt då 1790 när man genom en del olyckliga manövrar seglade längst in i Viborgska viken inne i östra delen av Finska viken. [ritning av en gammal karta] Både den svenska seglande örlogsflottan då, de här stora Linjeskeppen och fregatterna låg där inne. Men även den svenska skärgårdsflottan, roddfartygen, bägge de låg längst in i finska viken med både kungen och hans bror som var befälhavare för örlogsflottan, Karl, ombord.  
 
[målning av en grupp besättningsmän stående bland ett tumult] Så hela den svenska eliten med alla högre befäl och så, kungen, hans bror, bägge flottorna var instängda i finska viken och ryssarna la sig utanför på linjer och blockerade. De tog dit allt de hade av fartyg och blockerade och stängde in svenskarna. Hade det här gått åt pipan då hade Sverige kanske inte funnits i dag. När man fick fördelaktig vind då vågade man sig på en chansartad utbrytning här då ur Viborgska viken. Det här är något som kallas för Viborgska gatloppet eftersom hela linjen då av svenska fartyg var tvungen att passera genom den här ryska blockaden. Fartygen utsattes för häftig beskjutning, men man lyckades komma igenom och bröt sig igenom tills i slutet på den här eskaden som seglade ut då var det en svensk brännare, alltså ett fartyg som man satte eld på för att styra mot fienden som krockade med ett eget fartyg och började brinna. [målning av flera skepp uppradade i havet, rök kommer från flera av skeppen och några av de brinner] Så flera fartyg, det blev kaos och rök och några exploderade och flera fartyg gick på grund. Så man förlorade ett antal linjeskepp och andra fartyg här. Svenska ledningen försökte ju få det här att framstå som en seger och på sätt och vis var det ju lyckat. I stället för att alla hade blivit tagna där inne i viken, kungen och hans bror, hela ledningen och bägge flottorna, så hade man lyckats få ut det mesta. [närbild på Patrik], men nu var man ju speciellt då, örlogsflottan, linjekeppen, nu var man i underläge mot ryssarna. Men det som hände då strax efter var att skärgårdsflottan ensam lyckades besegra den ryska på ett avgörande sätt i slaget vid Svensksund 1790. På det sättet kunde man nå en fred på hyfsade villkor. Men det som hände var att ingenting hände, bägge länderna behöll sina gränser.  
 
Det enda resultatet var att man hade förlorat massvis med människoliv och många fartyg och mycket utrustning och resurser. Efter det här kriget drog man lärdom av hur fartygen hade agerat och hur det hade fungerat med de här små, kraftigt bestyckade grundgående linjeskeppen, den här Chapman-modellen. Man kom fram till att den här offensiva krigföringen var för chansartad. Den byggde på att allting skulle klaffa helt enkelt. Om det inte gjorde det och kriget blev mer långdraget med långa artilleriduellar och många sjöslag och så då var de här fartygen inte så bra att ha. Därför byggde man om flera av dem strax efter kriget. Chapman ritade även ett stort antal nya fartyg, bland annat tredäckade stora, upp till 110 kanoner. Men resurserna efter kriget och decennierna efter, de fanns helt enkelt inte. De här byggdes inte, bara ett fåtal linjeskepp byggdes senare i Sverige. Många av de här Chapmanska fartygen användes under lång tid, långt in på 1800-talet.  
 
[målning av skeppet Vasa] Sen är det lite dåligt med information vad som hände med till exempel Vasa, som är kanske det mest intressanta eftersom det var det första i den här prototypserien. Men det vi vet är att Vasa seglade till … det svenska ostindiska kompaniet använde Vasa för att segla till Kina i början på 1800-talet. Sen köpte flottan tillbaka Vasa i samband med det finska kriget 1708–1709. Här är det lite oklart vad Vasa gjorde egentligen, det var inte så mycket aktivitet från flottan vid den här tiden. [närbild på Patrik] Man låg i finska viken och försökte blockera ryssarna tillsammans med en engelsk eskader. Man transporterade även upp trupper till Umeå trakten där ryssarna hade invaderat norra Sverige. Men just själva Vasa är lite höjt i dunkel vad som hände här. I samband med de här krigen, det här var under Napoleonkrigens tid och Sverige hamnade på en den ena en den andra sidan kan vi säga. Då försökte man … man var ju rädd för fientliga anfall och man var mycket rädd för den engelska flottan under vissa perioder. Som då var Europas slagkraftigaste flotta som hade besegrat fransmännen i slaget vid Trafalgar 1805. Då försökte man blockera flera av inloppen till Karlskrona. Det man lämnade öppet var det då mellan Kyrkö och Aspö. [zoomar in på en karta över två öar] Själva där Drottningskär och Kungsholms fort ligger och kan bevaka det inloppet. [bilder på Drottningskär och Kungsholms fort], men man försökte täppa till andra inlopp och det gjorde man då ofta genom att man helt enkelt sänkte gamla fartyg där, uttjänta fartyg.  
 
[filmar vrak på havets botten från olika vinklar] Så vi vet att man gjorde det här redan 1785 i Djupasund. Man gjorde det 1810 när man hade sett ett hot från den engelska flottan. Och slutligen då 1836 efter att förmodligen ha legat utrangerade i många år så sänkte man Vasa 1836 i Djupasund. [en dykare med en kamera simmar runt bland vraket] Och vi har ju de här uppgifterna att fartyget är sänkt där. Men problematiken är om man vill veta vilket av de här fartygen som ligger i Djupasund. Vi tror att det är sex stycken nu. Det är att vi vet inte vilket som är de här. Men genom måttagning och sånt … De här är ju hemskt sammanfallna de här fartygen, man har ju sprängt i dem under 1900-talet och så för att öppna upp lite den här passagen igen. [Patrik sitter i biblioteket och berättar] Genom måttagning och träprover för årsringsdatering kan man nog komma fram till vilket som är vilket av de här fartygen. Det här hoppas vi kunna lösa, vilket fartyg som är vilket, inom en relativt snar framtid.