Spåren av U137

BERTIL SVEDLUND:   Så vi kom ut där till ubåten sen och skulle släppa av och så stod det en rysk dykare påklädd uppe på ubåten och skulle följa med. [en svartvit bild på ubåten som gått på grund med män ståendes på] Och då sa ju vi det: ”Aldrig i livet.”

MARCUS PICTOR:    1981, då var jag elva år fyllda. Jag och mina föräldrar, min familj, vi bodde uppe i Hälsingland. Det var gröna vågen vid den här tiden. Så att mina föräldrar hade letat reda på min fars rötter och vi hade flyttat dit. [helikopterbilder över ubåten som gått på grund och två större vita båtar ståendes bredvid] Det här berättar jag för att jag upplevde den här tiden som ganska otrygg. När den här incidenten med U137 inträffade så blossade väldigt mycket upp. Exempelvis mina föräldrars misstro mot auktoriteter, mot militärer som de kopplade samman med det här. [närbild på Marcus] Som 11-åring tror man ju på vad ens föräldrar säger. Min mamma var livrädd. Hon är ganska rädd för ganska mycket saker, men hon var livrädd att nu är kriget här.

[en pansarvagn som åker genom snön i en skog] [filmer på män ute på fält och sedan män i kostymer] Min pappa han fick det här till att bli ännu ett bevis på hur inkompetenta i stort sett alla militärer, i stort sett alla makthavare i Sverige var. [bilder och filmklipp på Sankt Petersburg visas. Gamla kanoner framför en pampig byggnad. En affisch med rysk text. Flera människor i pälshattar gåendes längst en gata. Rullade mackor som säljs på en gata] Samtidigt den här rädslan som jag upplever som kanske en ryssrädsla, en sovjeträdsla. Jag hade ju träffat sovjetmedborgare. De var där uppe och spelade bandy. Jag tyckte det var jättespännande. De kom från en helt annan värld, ett helt annat universum än där jag levde. Men nu hade de blivit ett hot.

THOMAS REVESZ:   [foto på Thomas i yngre ålder i seglarhatt] Jag skulle egentligen inte ha varit i Karlskrona den här dagen 1981. Min plan var från början att gå ut gymnasiet, vilket jag gjorde 1979, och sen göra värnplikten, eller lumpen som vi sa då, direkt. [Thomas sitter i biblioteket och berättar] Alla gjorde ju lumpen på den tiden, men det visade sig att just min årskull var så stor att alla fick inte plats samtidigt. Så jag var tvungen att ändra mina planer så att jag började på högskolan i stället direkt efter gymnasiet. På den tiden tog man inte ofta sabbatsår mellan gymnasiet och högskolan som man gör i dag, utan då började man direkt. Så jag gick mina två första år och sen tog jag ett sabbatsår vilket passade mig ganska bra för efter två år så var jag rejält skoltrött. Så då kom det sig att jag ryckte in, i stället för 1979 som jag hade velat, så ryckte jag in 1981 som radiosignalist i Karlskrona. [foto flera män står uppradade utomhus med en hög kläder framför sig] [foto tre män sittandes i en sovsal klädda i blå seglaruniformer] [foto på fler män i en sovsal med bruna militärkläder] Vi var 40 stycken, två plutoner. som ryckte in i början av sommaren 1981. Många hade ungefär samma bakgrund som jag som hade studerat några år och sen kom in efter några år och skulle göra lumpen. Utbildningen var längre än många andra utbildningar som värnpliktig eftersom en stor del av tiden tillbringades med att vi skulle lära oss radiotelegrafi, eftersom vi skulle bli radiosignalister. Så av de här 15 månaderna skulle vi tillbringa nio månader i Karlskrona, grundutbildningen.

[foto på ett tak på en byggnad] Och sen sex månader till sjös. [foto på två vita fartyg i sjön] Där vi då skulle tillämpa de här kunskaperna vi hade lärt oss. Så att den här dagen i oktober 1981. Då hade vi gått igenom en ganska stor del av utbildningen, men vi var inte klara ännu. [närbild på Thomas] Vi satt då på signalskolan i Karlskrona och lärde oss det som vi brukade lära oss på skolan. Det var radiotelegrafi, det var radioteknik, det var kryptoteknik, allting för att förbereda oss för den här kommande yrkesrollen. [foto på ett klassrum med en lärare längst fram i seglaruniform och elever sittandes framför vid deras bänkar] Och den här dagen när allt inträffade då satt vi som vanligt på signalskolan och vi hade haft en rast. Och plötsligt kommer en av kurskamraterna inspringande med andan i halsen. Han har varit på logementet och lyssnat på radio. Och där har han hört nyheterna där de säger att en rysk ubåt har gått på grund utanför Karlskrona och det var ingen som trodde honom.

[Thomas sitter i biblioteket och berättar] Varken vi, hans kamrater trodde honom eller befälen som vi hade trodde honom. Men det visade sig sen att det var sant. [film på ubåten som står i svart vatten med höga vågor som slår mot ubåten] Det var en rysk ubåt som hade gått på grund. Det var anmärkningsvärt tyckte vi då att vi inte hörde det här av våra befäl utan vi hörde nyheterna på radio. [närbild på Thomas] Trots att vi då satt på den flottbas som låg allra närmast där den här ubåten faktiskt hade gått på grund. Och som man med goda skäl kunde anta att ubåten var där för att på något sätt spionera mot. Vad som hände sen då reagerade i alla fall organisationen sent omsider. Man gick upp i beredskap. [bild på två män i seglaruniform som tittar ut över havet där flera fartyg syns] Alla våra permissioner drogs in. Eftersom vi var under utbildning så hade vi ganska gott om permissioner, kvällarna var normalt lediga, helgerna var normalt lediga. [ett foto på en man i uniform med ett vapen ute i skogen] De drogs in och det diskuterades också en hel del om huruvida vi skulle skickas ut till ubåten för att bevaka den. Det visar sig nämligen då att just på grund av att radiosignalisterna var några av de få som hade en så pass lång utbildning, då hade vi också ryckt in tidigare och klarat av vår grundläggande vapenutbildning tidigare än andra som hade ryckt in i Karlskrona under sommaren. Så att just då så var 40 blivande radiosignalister var de enda personerna i Karlskrona som egentligen hade gått igenom hela den grundläggande vapenutbildningen.

Så våra permissioner drogs in och enligt ryktena så övervägde man då att skicka ut oss till den här kobben för att bevaka ubåten. [närbild på Thomas] Någon högre upp i organisationen som tänkte till lite och förmodligen kom fram till slutsatsen att om man nu ville skrämma ryssarna till underkastelse då kanske två plutoner radiosignalister eller blivande radiosignalister inte var bästa sättet. Så vad som hände, vi fick tillbaka våra permissioner och i stället flög man ner ett gäng kustjägare från KA1 i Vaxholm som sedan syntes på tv i kamouflagemålning som försökte sätta skräck i ryssarna. Och resten är ju lite som bekant historia. Att man upptäckte kärnvapen ombord, det gjorde man ju när de här händelserna närmade sig slutet. Och det var ingenting som vi fick reda på på något annat sätt än via media. Jag kommer ihåg bäst den här första dagen, men sen resterande tiden medan de här händelserna utspelade sig, jag har inte särskilt mycket minnen från den tiden.

[foto på ett klassrum med elever som tittar på en tv] Vår utbildning fortsatte ungefär som vanligt och vi följde nyheterna precis som alla andra och fick information den vägen. [Thomas sitter i biblioteket och berättar] Även om vi inte påverkades direkt under den här veckan i Karlskrona så påverkades alla vi som gjorde lumpen senare under vår värnplikt. För min del när jag hamnade ute på ett fartyg i Gålö i Stockholms skärgård där en hel del av tiden där tillbringades med att leta efter ubåtar som folk sade sig ha sett på diverse ställen runt om i skärgården.

INGA-LILL CRAS:     [ett svartvitt porträtt på Inga-Lill när hon var yngre] Jag var 17 år och gick i tvåan på gymnasiet. Jag bodde i Kalmar som ligger åtta mil ifrån Karlskrona. Så det som skrevs i tidningarna var ganska nära. Det var inte lokalnyheter, men det var ganska nära. [Inga-Lill sitter i biblioteket och berättar] Och det gjorde också sitt till att min gymnasieskola tog emot elever från Blekinge. Jag hade många kompisar från Blekinge för de var väldigt nära. Jag kommer mest ihåg att vi skulle ha en fest, en klassfest. Jag hade nästan inte varit på någon klassfest innan. [ett foto på Inga-Lill i profil från när hon var yngre] Så den här fredagen eller lördagen så hade vi fest. Han bodde i huset där vi var och ville titta på nyheterna, så han slog på tv:n. Så satt vi och klistrade framför tv:n, inte hela kvällen, men den var på hela kvällen.

Det sändes liksom extra, så den här festen blev ju lite rumphuggen, den blev inte som vi hade tänkt oss. [Inga-lill sitter i biblioteker och berättar], men på något sätt så kom vi varandra nära genom att vi var rädda. Jag kommer ihåg att jag var rädd därför att på den tiden var Ryssland hotet mot världsfreden. Jag var också rädd för mina kompisars skull. De skulle ju rycka in så småningom och göra lumpen, man visste ju inte hur länge det skulle hålla på. [filmer på flygraketer på bilar som transporteras genom en gata] Var det en engångshändelse eller var det början till tredje världskriget. Det kändes ju snarare som det senare. Jag var i alla fall jätterädd för att mina kompisar skulle hamna någonstans där de var tvungna att slåss eller bli dödade. [närbild på Inga-Lill] Och sen var det också så att precis året innan så hade flickor fått börja göra värnplikten om man skulle bli officer.

[foto på Inga-Lill på studenten med en blå klänning och studentmössa] Så att på något sätt gällde det mig också för jag hade börjat fundera på tankar att bli meteorolog i flygvapnet. Så året därpå så mönstrade jag i Kristianstad, det var en jättebra upplevelse bara det. [närbild på Inga-Lill] Sen gick jag vidare i testerna, men dels kom jag inte med och dels skulle jag inte bli någon bra meteorolog. Men det blev så nära, dels genom mina kompisar från Blekinge som var väldigt oroliga och dels genom mina manliga klasskompisar som man inte visste vad som skulle hända med dem. Så det blev en lite lustig kväll.

BERTIL SVEDLUND:   [ett foto på Bertil när han var yngre ståendes med ryggen mot vattnet] På morgonen den 27.10.1981 så satt jag hemma åt frukost. Och då ringde de nere från tredje ubåtsdivisionen som det hette där nere. Och sa att: ”Du får skynda dig ner. Vi har en rysk ubåt på grund här inne i Karlskrona skärgård.” Och det trodde man ju inte mycket på. Det var nästan likadant som när de sa att Olof Palme hade blivit skjuten. Det trodde man inte heller på först, sen insåg jag att det var något sant. [filmar ett militärfartyg med namnet ”Nep”] Vi skrapade ihop en besättning till båten Neptun som låg här nere och så åkte vi ut först till Gåsefjärden och tittade. Sen fick vi gå ut runt skärgården ut för då skulle vi ut och spana på om det kom några fler ryska fartyg igen.

[bilder på inifrån en ubåt och olika verktyg] Så vi låg där utanför något dygn och väntade och tittade. Så småningom så dök det upp ett antal ryska jagare och la sig precis utanför vår nationalgräns och havsgränsen. [närbild på Bertil] Så då låg vi där ute och tittade. Vi hade bland annat en händelse när vi låg i ytläge, då skickade de in en stor bogserbåt som vi trodde skulle gå in och försöka dra loss den här 137an som låg på grundet där inne. Så att vi försökte genskjuta den och ubåten går ju inte så fort i ytläge. [film på ubåten som ligger på grund och ett fartyg ståendes bredvid] Och det gjorde för sig inte bogserbåten heller, så vi lyckades hålla oss mellan den och kusten så att den inte kunde ta sig in till skäret där, Ormskär. Sen fortsatte vi att ligga där ute några dygn och lyssna och titta. I alla fall så avbröt vi det hela och fick gå in i hamn igen.

[Bertil sitter i biblioteket och berättar] Då skulle jag på en sjukvårdskurs på lasarettet inne i Karlskrona som var inplanerad sedan långt tidigare. Så vi gick ut dit, vi som var inplanerade och stod och skulle titta på någon operation. Så vi var påklädda med gröna operationskläder och allting och stod och tittade. Helt plötsligt knackade någon på entrédörren och pekade på mig och vinkade: ”Kom!” Jag fick skynda mig ut och titta. Då fick jag veta att jag skulle ut och dyka och titta på den här ubåten. Då var den lossbogserad och låg uppankrad utanför det här skäret på Gåsefjärden. [ett svartvitt foto på ubåten och två personer ståendes på ubåten] Det hade vi redan kommit överens om innan. Jag fick en propå från staben om jag som ubåtsman och dykare kunde tänka mig att dyka och inspektera den där båten. Det hade jag ju lovat så då ringde de och då fick jag rusa ut till helikopterplattan vid lasarettet. [ett fartyg rör sig snabbt genom vattnet] Där stod det en helikopter och väntade på mig. Så satt han som var chef för hela anläggningen här nere, han hette nog Juan Carlos [hör inte 0:13:39] tror jag, i helikoptern och sa: ”Skynda dig nu ska vi åka ut och dyka.” [en helikopter som rör sig snabbt fram över vattnet] Så de flög mig ut och satte land mig på en ö precis intill där Killeberget heter det, där kustartilleriet hade sina mannar. Där fick jag en liten båt och så åkte vi ut till några minsvepare som låg uppankrade utanför. [närbild på Bertil] Där fick jag låna dykutrustning av dem, och så fick jag med mig en kollega från minesveperiet. Det skulle ju vara två som dök och tittade. Så vi kom ut där ubåten skulle släppa av oss. Då stod det en rysk dykare påklädd uppe på ubåten och skulle följa med.

[ubåten filmas från sidan och kraftiga vågor slår mot ubåten] Och då sa vi att aldrig i livet. Vi dyker ensamma, vi vill inte ha någon ryss med oss. Till slut fick de säga till honom att han fick gå ner ombord igen och inte vara där uppe. Så dök vi runt och simmade runt ubåten i alla fall och tittade på den. Det var en gammal rostig ubåt från 40-talet någon gång av den här typen. Man såg klösmärken under botten där den hade legat på grund. [flera män i röda västar som går runt omkring ubåten och några som klättrar nedför tornet] Vi såg väl inga konstigheter med den direkt, men den hade några konstiga band för om tornet, akter om tornet som vi funderade att man kunde koppla tag och lyfta upp den om den skulle ha hamnat på botten. [Bertil sitter i biblioteket och berättar] Och sen hade den några konstiga svängare, vill jag kalla det för, längst förut och längst akterut. Sådana här som man kunde vrida runt och de förmodligen kunde pejla in undervattensljud eller någonting den vägen.

Undervattensfyrar kanske eller något, jag vet inte. Så när det var klart så tog vi oss tillbaka igen och så gick det ju något dygn och då fick man ju veta att de hade ju stridsladdade torpeder med atomkärnor ombord. [besättningsmän på tornet av ubåten i svart klädsel som talar med varandra] Då började man ju fundera lite grann vad som skulle hända. Jag märkte ju inga … det var ju bara så liten strålning, det påverkade ju inte oss. Vi var ju bara där kanske någon minut förbi så det hann ju inte bli någonting. Men det är klart man funderar ju lite på det hela, vad som hände. Så det var ju lite upprörd stämning här i Blekinge. [kamera sveper över flera förstasidor från bland annat Sydöstran] Ja, hela Sverige var det väl det förresten när det här hände. Så det var lite otäcka stunder. Man tänkte många gånger vad som ska hända, man funderade väl lite efteråt på vad som skulle hända. [närbild på Bertil] Hur det påverkar oss i framtiden och allting. Det här med eländet som var under 80-talet, det kalla kriget.